somethingofaconfession

För några dagar sen så fick vi ett tråkigt samtal från Iran. Min morbror har gått bort.

Min älskade morbror, livet blev alldeles för kort och orättvist mot dig.
Jag önskar så himla mycket att jag hade hunnit åka till Iran och träffat honom och låta honom träffa Nicole innan detta skedde. Detta visar bara att livet är för kort och man ska inte skjuta på saker och ting. Jag ska definitivt försöka åka till Iran så fort jag har möjlighet för jag vill MER ÄN ALLT att MIN älskade kära mormor ska träffa Nicole.

Tycker så himla synd om min mormor, och alla mödrar för den delen som får se sina barn lämna denna värld innan dem själva.

I vår familj är vi inte så himla känslomässiga, har sina för och nackdelar. Vi försöker alltid vara sååå starka för varandra.. så starka att man bara förtränger vart enda liten känsla av sorg som man har i kroppen. Men att se sin mamma tappa andan och all kraft i benen när hon får höra att hennes bror har dött för två timmar sen... fy fan!

Livet är verkligen konstigt... min morbror överlevde en svår cancer kamp och många sjukdomar, men att hjärtat skulle svika honom helt plötsligt...

Jag träffade honom sist för lite mer än sex år sedan när jag var i Iran, och varje gång jag tänker på honom så ser jag honom så som han såg ut första dagen jag träffade honom igen hos mormor.

Jag blir SÅ LEDSEN när jag tänker på honom, ja...

...jag är ledsen, men han... han är inte längre här!

Jag kunde tyvärr inte träffa min morbror on regular bases men ändå känner jag sjukt mycket sorg... som om att vi träffades hela tiden.. vet inte varför.